Jag är så trött. Ögonen går typ i kors och jag har fortfarande en miljon tecken kvar att skriva på min hemtenta. Egentligen ska den inte in förrän nästa onsdag, men jag vill verkligen få klart den INNAN jag åker hem imorgon. Jag vill liksom vara ledig i påsk och inte ha hemtentaångesten hängande över mig som ett stort svart moln medan jag försöker äta upp alla chokladägg jag kan hitta. Det enda problemet är att jag har noll inspiration till att skriva. Det värsta är att det inte ens är specielt mycket som ska göras (bara cirkus 11.000 tecken inklusive mellanslag att skriva och cirkus 500 sidor att läsa), men just nu känns det som om det är en halv roman som ska skrivas och ett ton sidor som ska läsas. Jag vet att det kommer att lösa sig, men just nu känns det väldigt motigt... Boo.

 

 

Det är söndag. Solen skiner utanför fönstret och snön smälter sakta, sakta, sakta. Jag sitter vid mitt matbord med en kopp kaffe, "The Bell Jar" och en Morrissey-skiva snurrande på vinylspelaren. Helgen har varit rätt händelselös. Igår hängde jag lite i skivaffären, dräglade över vinyler som jag inte hade råd med och köpte två CD-skivor bara för att jag kunde innan jag gick hem och tittade på tre filmer. Först Bottle Rocket (som jag inte riktigt älskade), sedan Sylvia (som jag tyckte rätt bra om) och avslutningsvis Fantastic Mr Fox (som jag verkligen, verkligen, verkligen älskade).

 

 

 

 

Eftersom det var lördag hade någon i huset såklart fest och jag vill skjuta mig själv i huvudet på grund av den jävla basen som alltid färdas genom väggarna och gör hjärnan till mos. Häromsistens hade någon av mina närmsta grannar (uppe? nere? till vänster? till höger?) fest och spelade så sjukt bra musik att jag nästa, nästan, nästan tänkte knacka på och fråga om jag fick vara med. Jag menar; Folk som lyssnar på Belle & Sebastian kan inte vara dåliga människor. Eller? Jag tror i alla fall inte det.

 

Nej, nu ska jag återgå till kaffet (innan det kallnar helt) och min bok. Imorgon är det en ny vecka och jag har en hemtenta att skriva (som delas ut imorgon...) innan jag i lugn och ro kan åka upp till Trollhättan för att fira påsk med min familj.

Jag är dålig på att skriva saker på den här bloggen. För det mesta finns det inget att skriva och när det gör det har jag för det mesta inte tid/ork/lust. 

 

Idag är det i alla fall onsdag. Det snöar och jag lyssnar på Håkan Hellströms nya singel ("Det kommer aldrig va över för mig") för tjugonde gånger eller så. Jag tycker nämligen om att lyssna på samma låt på repeat om och om och om igen tills jag kommer på att jag vill lyssna på något annat. Håkans nya singel är i alla fall väldigt bra och jag ser fram emot att få albumet i min hand den sjuttonde april. Jag har förhandsbokat det på vinyl och hoppas verkligen att jag får det på releasedagen.

 

Det är väldigt sällan jag väntar på ett album nuförtiden. Jag gillar det. Jag gillar att bygga upp förväntingar. Jag gillar att lyssna på den första singeln och känna att "ja, det här kommer nog att bli riktigt bra". Jag gillar väntan. Nedräkningen. Att äntigen få ta ut skivan ur dess fodral. Att lyssna igenom hela. Först bara några sekunder av varje låt för att jag är så ivrig av att få höra allt och sedan börja om från början och lyssna från det första till det sista spåret utan avbrott. Känslan av att vissa låtar redan vid första lyssningen gör ont i magen och känslan av att andra låtar antagligen kommer att ta deras plats så småningom. 

 

Och nej. Känslan är inte densamma när allt är digitalt. Idag (eller okej, på fredag när singeln släpps på riktigt och inte bara till radiostationerna) hade jag egentligen velat ge mig ut på stan, till en riktig skivaffär och köpt Håkans singel. Haft låten fysiskt i min hand istället för att behöva lyssna på youtube. Det hade varit så himla mycket bättre, men man kan inte få allt. 

PS. Alla som tycker att låten påminner lite väl mycket om exempelivs The Killers, U2 och Johnossi - det är väl ändå ingen hemlighet att Håkan Hellström lånar och snor hej vilt? "Talent borrows, genius steals", som Oscar Wilde hade sagt. DS.

Jag fick en ledig bonusdag idag eftersom jag var övertygad om att jag hade föreläsning trots att jag tydligen inte hade det. Av denna anledning har jag ägnat dagen åt att titta på den femte säsongen av Dexter, läst lite icke-kurslitteratur (händer alldeles för sällan nuförtiden), skrivit ett par ord (just idag hatar jag det jag skriver) och pratat med min syster i telefon medan hon gick hem från skolan. Spontant känns det som en alldeles lagom produktiv dag. Solen skiner in genom fönstret och det är ljust trots att klockan snart är halv sex. Vad mer kan jag begära?

 

Igår tog jag och Wictoria dessutom en kaffe utomhus i solen i Malmö. Det var nästan inte ens kallt. Snart, snart, snart är det med andra ord vår på riktigt och jag längtar ihjäl mig.