Dålig sak: Jag har inte fått min Håkan Hellström-vinyl som jag beställde för tusen år sedan (aka i februari) trots att skivan släpptes igår. Eftersom jag vill ha den där upplevelsen som jag berättade om i det här inlägget så har jag inte lyssnat på albumet trots att det finns på Spotify. Eller okej, jag har hört "Pistol" (sjukt bra låt) och "Valborg" eftersom de fanns på Spotify redan innan albumet släpptes, men ändå! Om jag inte får det imorgon kommer jag att bli väldigt deppig.

Bra sak: När jag skickade ett litet meddelande till CDON där jag kanske gnällde lite grand så fick jag ett presentkort som plåster på såren Det var i alla fall snällt! Jag gillar trots allt CDON väldigt mycket.

Folk säger ofta att den som vill skriva också måste läsa, men ibland tror jag att läsandet har motsatt effekt på mig. När jag läser en riktigt bra bok börjar jag nästan alltid tvivla på mig själv eftersom jag är smärtsamt medveten om att jag aldrig någonsin kommer att kunna skriva lika bra som den som skrivit boken som jag läser. Jag kommer aldrig kunna skriva lika bra som alla de där människorna som jag beundrar. Som de riktiga författarna.

 

 

Jag läste nyss ut "Looking for Alaska" av John Green och tyckte att det var en helt fantastisk bok. I påskas läste jag "The Fault in Our Stars" och den var minst lika bra. Det finns vissa detaljer i båda böckerna som stör mig, men på det hela taget är John Green tämligen briljant. Hans böcker står i det vidriga limbo som är bokhandelns "unga vuxna"-hylla (vilket är lite konstigt med tanke på att "The Perks of being a Wallflower" - som jag inte har läst, men som jag spontant känner tillhör samma "genre" - placeras på den "vanliga" avdelningen) och det stör mig lite eftersom jag tror att många därmed missar dem. Och det borde man inte göra!

Hursomhelst. John Green skriver på ett sätt som jag tror att jag skulle vilja kunna skriva på. Handlingen i hans böcker påminner om handlingen i mina grejer (hans karaktärer är bara något yngre). Och det är där skon klämmer. Plötsligt skaver allt jag skriver. Det blir inte riktigt rätt och det blir inte riktigt bra vilket leder till att jag vill bränna alla ord jag någonsin haft mage att sätta på pränt. Jag startar aldrig några bokbål (fatta ångesten när man ångrar sig och allt är borta), men det händer att jag vill och jag hatar mig själv för att jag inte bara kan tro på mig själv. Hur svårt ska det vara att inte tycka att allt är ap-dåligt?

Jag googlade precis frasen: "Vad ska jag äta?" eftersom jag behöver lite laga-middag-insperation eftersom jag inte vet vad jag ska laga till middag. Första träffen var den här hemsidan:

Ibland är det som om man hör en låt för allra första gången trots att man hört den en miljon gånger. Jag vet inte riktigt varför det är så, men det händer då och då. I går (okej, i natt) låg jag på golvet och lyssnade på Morrissey - som så många gånger förr - och plötsligt hörde jag "There's a place in hell for me and my friends". Det är en låt som inte ens är två minuter lång och jag har hört den många gånger, men jag har nog aldrig LYSSNAT på den. I går gjorde jag emellertid det och nu är det den enda låten jag vill lyssna på. Den är så hjärtskärande fin. Texten, det vemodiga i Morrisseys röst, texten igen! Speciellt raderna på bilden ovan. Jag avlider.

Jag gillar verkligen ringar. Speciellt sådana med djur-motiv (se bild ovan). Det enda problemet är jag alltid, alltid, alltid envisas med att köpa helt fel storlek. Jag är liksom livrädd för att jag ska prova en ring i affären och sedan inte få av mig den så därför köper jag alltid den storleken som känns lite stor. När jag sedan kommer hem upptäcker jag att ringen visst inte bara var lite stor utan snarare alldeles för stor. Min rädsla för att jag ska behöva kapa av mig mina fingrar på grund av ring som fastnat resulterar alltså i att jag har x antal fina ringar som jag typ inte kan använda... Spontant känns det sjukt dåligt och jag är en nöt som aldrig lär mig.

Jag är så trött. Ögonen går typ i kors och jag har fortfarande en miljon tecken kvar att skriva på min hemtenta. Egentligen ska den inte in förrän nästa onsdag, men jag vill verkligen få klart den INNAN jag åker hem imorgon. Jag vill liksom vara ledig i påsk och inte ha hemtentaångesten hängande över mig som ett stort svart moln medan jag försöker äta upp alla chokladägg jag kan hitta. Det enda problemet är att jag har noll inspiration till att skriva. Det värsta är att det inte ens är specielt mycket som ska göras (bara cirkus 11.000 tecken inklusive mellanslag att skriva och cirkus 500 sidor att läsa), men just nu känns det som om det är en halv roman som ska skrivas och ett ton sidor som ska läsas. Jag vet att det kommer att lösa sig, men just nu känns det väldigt motigt... Boo.

 

 

Det är söndag. Solen skiner utanför fönstret och snön smälter sakta, sakta, sakta. Jag sitter vid mitt matbord med en kopp kaffe, "The Bell Jar" och en Morrissey-skiva snurrande på vinylspelaren. Helgen har varit rätt händelselös. Igår hängde jag lite i skivaffären, dräglade över vinyler som jag inte hade råd med och köpte två CD-skivor bara för att jag kunde innan jag gick hem och tittade på tre filmer. Först Bottle Rocket (som jag inte riktigt älskade), sedan Sylvia (som jag tyckte rätt bra om) och avslutningsvis Fantastic Mr Fox (som jag verkligen, verkligen, verkligen älskade).

 

 

 

 

Eftersom det var lördag hade någon i huset såklart fest och jag vill skjuta mig själv i huvudet på grund av den jävla basen som alltid färdas genom väggarna och gör hjärnan till mos. Häromsistens hade någon av mina närmsta grannar (uppe? nere? till vänster? till höger?) fest och spelade så sjukt bra musik att jag nästa, nästan, nästan tänkte knacka på och fråga om jag fick vara med. Jag menar; Folk som lyssnar på Belle & Sebastian kan inte vara dåliga människor. Eller? Jag tror i alla fall inte det.

 

Nej, nu ska jag återgå till kaffet (innan det kallnar helt) och min bok. Imorgon är det en ny vecka och jag har en hemtenta att skriva (som delas ut imorgon...) innan jag i lugn och ro kan åka upp till Trollhättan för att fira påsk med min familj.

Jag är dålig på att skriva saker på den här bloggen. För det mesta finns det inget att skriva och när det gör det har jag för det mesta inte tid/ork/lust. 

 

Idag är det i alla fall onsdag. Det snöar och jag lyssnar på Håkan Hellströms nya singel ("Det kommer aldrig va över för mig") för tjugonde gånger eller så. Jag tycker nämligen om att lyssna på samma låt på repeat om och om och om igen tills jag kommer på att jag vill lyssna på något annat. Håkans nya singel är i alla fall väldigt bra och jag ser fram emot att få albumet i min hand den sjuttonde april. Jag har förhandsbokat det på vinyl och hoppas verkligen att jag får det på releasedagen.

 

Det är väldigt sällan jag väntar på ett album nuförtiden. Jag gillar det. Jag gillar att bygga upp förväntingar. Jag gillar att lyssna på den första singeln och känna att "ja, det här kommer nog att bli riktigt bra". Jag gillar väntan. Nedräkningen. Att äntigen få ta ut skivan ur dess fodral. Att lyssna igenom hela. Först bara några sekunder av varje låt för att jag är så ivrig av att få höra allt och sedan börja om från början och lyssna från det första till det sista spåret utan avbrott. Känslan av att vissa låtar redan vid första lyssningen gör ont i magen och känslan av att andra låtar antagligen kommer att ta deras plats så småningom. 

 

Och nej. Känslan är inte densamma när allt är digitalt. Idag (eller okej, på fredag när singeln släpps på riktigt och inte bara till radiostationerna) hade jag egentligen velat ge mig ut på stan, till en riktig skivaffär och köpt Håkans singel. Haft låten fysiskt i min hand istället för att behöva lyssna på youtube. Det hade varit så himla mycket bättre, men man kan inte få allt. 

PS. Alla som tycker att låten påminner lite väl mycket om exempelivs The Killers, U2 och Johnossi - det är väl ändå ingen hemlighet att Håkan Hellström lånar och snor hej vilt? "Talent borrows, genius steals", som Oscar Wilde hade sagt. DS.

Jag fick en ledig bonusdag idag eftersom jag var övertygad om att jag hade föreläsning trots att jag tydligen inte hade det. Av denna anledning har jag ägnat dagen åt att titta på den femte säsongen av Dexter, läst lite icke-kurslitteratur (händer alldeles för sällan nuförtiden), skrivit ett par ord (just idag hatar jag det jag skriver) och pratat med min syster i telefon medan hon gick hem från skolan. Spontant känns det som en alldeles lagom produktiv dag. Solen skiner in genom fönstret och det är ljust trots att klockan snart är halv sex. Vad mer kan jag begära?

 

Igår tog jag och Wictoria dessutom en kaffe utomhus i solen i Malmö. Det var nästan inte ens kallt. Snart, snart, snart är det med andra ord vår på riktigt och jag längtar ihjäl mig.

Jag lyssnar på Johnny Marrs första riktiga soloalbum "The Messenger" som släpptes för ett bara dagar sedan och jag vill så gärna älska det, men det gör jag inte. Missförstå mig rätt; Skivan är inte dålig. Den är rätt bra, men den är inte "jag-avlider-och-vill-aldrig-lyssna-på-något-annat"-bra vilket jag hoppades lite på eftersom det är Johnny FREAKING Marr vi pratar om. Marr är en mästare på gitarr och det märks, men för mig klickar inte riktigt texterna/sången. Det saknas något och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Bästa spåret (efter första lyssningen) är i alla fall New Town Velocity som har ett väldigt Smiths-igt sound som jag gillar (klart att jag gillar det - eh). 

 

Jag kommer nog att införskaffa albumet. Förr eller senare. Tills dess:

Idag gjorde jag misstaget att "gena" genom Botaniska Trädgården på vägen hem från skolan. Botaniska bestod idag av cirkus 2% växter och 98% is (eventuellt en liten överdrift). Vi kan sammanfatta det hela med att det var rätt äventyrligt för undertecknande eftersom undertecknande är rätt dålig på att inte ramla/halka/tappa balansen. Egentligen borde jag kanske ha vänt och gått runt skridskobanan istället, men jag var liksom redan inne i skräpet när jag upptäckte isen. Mot alla odds lyckades jag i alla fall ta mig helskinnad till andra sidan och nu är jag hemma. Promenaden genom Botaniska tog säkert mer än dubbelt så lång tid som det brukar ta eftersom jag var tvungen att ta myrsteg, men jag är mest glad att jag inte kom hem med bruten lårbenshals... 

 

 

Jag känner mig duktig som har bilder att illustrera inlägget med! Det hör liksom inte till vanligheten. Hursomhelst. Nu ska jag dricka kaffe. Over and Out.

Varför är det så mycket värre att äta häst än ko eller gris eller lamm eller kyckling eller älg eller Bambis mamma? Hästköttskandal nummer fyrahundrafemtio: Det finns spår av hästkött i IKEA:s köttbullar. Jag förstår att folk vill veta vad de äter (eller nej, det vill de egentligen inte - folk brukar vilja glömma att det som ligger på deras tallrikar en gång varit levande) och jag förstår att "häst" därmed borde stå i innehållsförteckningen, men jag förstår inte folks dubbelmoral. De tycker att häst är äckligt trots att de glatt har mumsat i sig köttbullar och lasange från både IKEA och Findus utan att märka någon skillnad. De tycker att det är moraliskt försvarbart att äta ko, men inte häst? Jag förstår inte. För att citera Morrissey/The Smiths: "It's death for no reason and death for no reason is murder" oavsett om det är en ko eller en häst som fått sätta livet till.

Och vad händer med allt kött som det kan finnas spår av hästkött i nu? Ska allt bara slängas? Har hästarna, korna och vilka djur de nu mer har stoppat in i maten dött i onödan? Köttätare i alla länder, förena eder! Ta ert ansvar och ät det ni dödar. 

Jag blir så trött...

OBS! Jag vet att problematiken är större än så här. Jag tycker inte att random hästar som konsumenten inte vet vart de kommer ifrån och som då kan ha behandlats otroligt illa/fått i sig konstiga preparat osv. ska hamna på tallriken. Som konsumet måste man kunna lita på innehållsförteckningen. MEN, jag tycker inte att det är mer omoraliskt att äta häst än något annat djur och min irritation bygger i första hand på alla "GUD VAD ÄCKLIGT! JAG VILL INTE ÄTA HÄST"-kommentarer som ett tag fyllt hela Internet. 

Lästips: Äta djur av Jonathan Safran Foer. (hett tips, jag kanske grät floder för att den var så hemsk)