Dålig sak: Jag har inte fått min Håkan Hellström-vinyl som jag beställde för tusen år sedan (aka i februari) trots att skivan släpptes igår. Eftersom jag vill ha den där upplevelsen som jag berättade om i det här inlägget så har jag inte lyssnat på albumet trots att det finns på Spotify. Eller okej, jag har hört "Pistol" (sjukt bra låt) och "Valborg" eftersom de fanns på Spotify redan innan albumet släpptes, men ändå! Om jag inte får det imorgon kommer jag att bli väldigt deppig.

Bra sak: När jag skickade ett litet meddelande till CDON där jag kanske gnällde lite grand så fick jag ett presentkort som plåster på såren Det var i alla fall snällt! Jag gillar trots allt CDON väldigt mycket.

Ibland är det som om man hör en låt för allra första gången trots att man hört den en miljon gånger. Jag vet inte riktigt varför det är så, men det händer då och då. I går (okej, i natt) låg jag på golvet och lyssnade på Morrissey - som så många gånger förr - och plötsligt hörde jag "There's a place in hell for me and my friends". Det är en låt som inte ens är två minuter lång och jag har hört den många gånger, men jag har nog aldrig LYSSNAT på den. I går gjorde jag emellertid det och nu är det den enda låten jag vill lyssna på. Den är så hjärtskärande fin. Texten, det vemodiga i Morrisseys röst, texten igen! Speciellt raderna på bilden ovan. Jag avlider.

Jag är dålig på att skriva saker på den här bloggen. För det mesta finns det inget att skriva och när det gör det har jag för det mesta inte tid/ork/lust. 

 

Idag är det i alla fall onsdag. Det snöar och jag lyssnar på Håkan Hellströms nya singel ("Det kommer aldrig va över för mig") för tjugonde gånger eller så. Jag tycker nämligen om att lyssna på samma låt på repeat om och om och om igen tills jag kommer på att jag vill lyssna på något annat. Håkans nya singel är i alla fall väldigt bra och jag ser fram emot att få albumet i min hand den sjuttonde april. Jag har förhandsbokat det på vinyl och hoppas verkligen att jag får det på releasedagen.

 

Det är väldigt sällan jag väntar på ett album nuförtiden. Jag gillar det. Jag gillar att bygga upp förväntingar. Jag gillar att lyssna på den första singeln och känna att "ja, det här kommer nog att bli riktigt bra". Jag gillar väntan. Nedräkningen. Att äntigen få ta ut skivan ur dess fodral. Att lyssna igenom hela. Först bara några sekunder av varje låt för att jag är så ivrig av att få höra allt och sedan börja om från början och lyssna från det första till det sista spåret utan avbrott. Känslan av att vissa låtar redan vid första lyssningen gör ont i magen och känslan av att andra låtar antagligen kommer att ta deras plats så småningom. 

 

Och nej. Känslan är inte densamma när allt är digitalt. Idag (eller okej, på fredag när singeln släpps på riktigt och inte bara till radiostationerna) hade jag egentligen velat ge mig ut på stan, till en riktig skivaffär och köpt Håkans singel. Haft låten fysiskt i min hand istället för att behöva lyssna på youtube. Det hade varit så himla mycket bättre, men man kan inte få allt. 

PS. Alla som tycker att låten påminner lite väl mycket om exempelivs The Killers, U2 och Johnossi - det är väl ändå ingen hemlighet att Håkan Hellström lånar och snor hej vilt? "Talent borrows, genius steals", som Oscar Wilde hade sagt. DS.

Jag lyssnar på Johnny Marrs första riktiga soloalbum "The Messenger" som släpptes för ett bara dagar sedan och jag vill så gärna älska det, men det gör jag inte. Missförstå mig rätt; Skivan är inte dålig. Den är rätt bra, men den är inte "jag-avlider-och-vill-aldrig-lyssna-på-något-annat"-bra vilket jag hoppades lite på eftersom det är Johnny FREAKING Marr vi pratar om. Marr är en mästare på gitarr och det märks, men för mig klickar inte riktigt texterna/sången. Det saknas något och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Bästa spåret (efter första lyssningen) är i alla fall New Town Velocity som har ett väldigt Smiths-igt sound som jag gillar (klart att jag gillar det - eh). 

 

Jag kommer nog att införskaffa albumet. Förr eller senare. Tills dess:

Jag försöker få ihop det sista på min hemtenta som ska vara inskickad imorgon klockan 9.00. Jag pendlar mellan "herregud-det-här-fixar-jag-hur-lätt-som-helst" och ren panik. Egentligen borde jag nog känna mig rätt lugn. Det är ganska många timmar kvar och jag har inte mer än cirkus tvåtusen TECKEN kvar att skriva vilket inte är någonting. Inte ens en A4-sida. Problemet är bara att jag med jämna mellanrum faller ner i något slags hål där jag plötsligt tror att allt jag skriver är mer eller mindre åt helvete fel. 

För att råda bot på min panik tvingar jag min stackars syster (som är hos mig på besök den här veckan) att tokdansa till American Horror Story-versionen av "The Name Game":

 

Klockan är 22.37 och jag ska alldeles strax sova. Jag måste bara lyssna på ett par låtar till och ha lite ångest över att kurslitteraturen är svindyr/omöjlig att få tag på billigt/låna. Egentligen skulle jag vilja köpa alla böcker, men det går liksom inte, och därför måste jag välja och det där valet är så in i helvete svårt. Förhoppningsvis löser det sig. Förhoppningsvis kan jag låna några böcker... Eh. 

Det enda jag egentligen vill göra (snarare än att noja över pengar och kurslitteratur) är att sova. Jag är så ohyggligt trött just nu, men har ändå svårt att sova. På morgonen vaknar jag tidigt trots att jag är ledig, på kvällen har jag svårt att somna och under natten vaknar jag x antal gånger. När jag väl sover bitar jag ihop käkarna så hårt att jag får ett jack på insidan av underläppen. Känns sådär faktiskt. 

Hursomhelst. Innan jag somnar ska jag lyssna ett par gånger på en av mina bästa Simon and Garfunkel-låtar. Gör det du också: