Dålig sak: Jag har inte fått min Håkan Hellström-vinyl som jag beställde för tusen år sedan (aka i februari) trots att skivan släpptes igår. Eftersom jag vill ha den där upplevelsen som jag berättade om i det här inlägget så har jag inte lyssnat på albumet trots att det finns på Spotify. Eller okej, jag har hört "Pistol" (sjukt bra låt) och "Valborg" eftersom de fanns på Spotify redan innan albumet släpptes, men ändå! Om jag inte får det imorgon kommer jag att bli väldigt deppig.

Bra sak: När jag skickade ett litet meddelande till CDON där jag kanske gnällde lite grand så fick jag ett presentkort som plåster på såren Det var i alla fall snällt! Jag gillar trots allt CDON väldigt mycket.

Folk säger ofta att den som vill skriva också måste läsa, men ibland tror jag att läsandet har motsatt effekt på mig. När jag läser en riktigt bra bok börjar jag nästan alltid tvivla på mig själv eftersom jag är smärtsamt medveten om att jag aldrig någonsin kommer att kunna skriva lika bra som den som skrivit boken som jag läser. Jag kommer aldrig kunna skriva lika bra som alla de där människorna som jag beundrar. Som de riktiga författarna.

 

 

Jag läste nyss ut "Looking for Alaska" av John Green och tyckte att det var en helt fantastisk bok. I påskas läste jag "The Fault in Our Stars" och den var minst lika bra. Det finns vissa detaljer i båda böckerna som stör mig, men på det hela taget är John Green tämligen briljant. Hans böcker står i det vidriga limbo som är bokhandelns "unga vuxna"-hylla (vilket är lite konstigt med tanke på att "The Perks of being a Wallflower" - som jag inte har läst, men som jag spontant känner tillhör samma "genre" - placeras på den "vanliga" avdelningen) och det stör mig lite eftersom jag tror att många därmed missar dem. Och det borde man inte göra!

Hursomhelst. John Green skriver på ett sätt som jag tror att jag skulle vilja kunna skriva på. Handlingen i hans böcker påminner om handlingen i mina grejer (hans karaktärer är bara något yngre). Och det är där skon klämmer. Plötsligt skaver allt jag skriver. Det blir inte riktigt rätt och det blir inte riktigt bra vilket leder till att jag vill bränna alla ord jag någonsin haft mage att sätta på pränt. Jag startar aldrig några bokbål (fatta ångesten när man ångrar sig och allt är borta), men det händer att jag vill och jag hatar mig själv för att jag inte bara kan tro på mig själv. Hur svårt ska det vara att inte tycka att allt är ap-dåligt?

Jag googlade precis frasen: "Vad ska jag äta?" eftersom jag behöver lite laga-middag-insperation eftersom jag inte vet vad jag ska laga till middag. Första träffen var den här hemsidan:

Ibland är det som om man hör en låt för allra första gången trots att man hört den en miljon gånger. Jag vet inte riktigt varför det är så, men det händer då och då. I går (okej, i natt) låg jag på golvet och lyssnade på Morrissey - som så många gånger förr - och plötsligt hörde jag "There's a place in hell for me and my friends". Det är en låt som inte ens är två minuter lång och jag har hört den många gånger, men jag har nog aldrig LYSSNAT på den. I går gjorde jag emellertid det och nu är det den enda låten jag vill lyssna på. Den är så hjärtskärande fin. Texten, det vemodiga i Morrisseys röst, texten igen! Speciellt raderna på bilden ovan. Jag avlider.

Jag gillar verkligen ringar. Speciellt sådana med djur-motiv (se bild ovan). Det enda problemet är jag alltid, alltid, alltid envisas med att köpa helt fel storlek. Jag är liksom livrädd för att jag ska prova en ring i affären och sedan inte få av mig den så därför köper jag alltid den storleken som känns lite stor. När jag sedan kommer hem upptäcker jag att ringen visst inte bara var lite stor utan snarare alldeles för stor. Min rädsla för att jag ska behöva kapa av mig mina fingrar på grund av ring som fastnat resulterar alltså i att jag har x antal fina ringar som jag typ inte kan använda... Spontant känns det sjukt dåligt och jag är en nöt som aldrig lär mig.