Jag är dålig på att skriva saker på den här bloggen. För det mesta finns det inget att skriva och när det gör det har jag för det mesta inte tid/ork/lust. 

 

Idag är det i alla fall onsdag. Det snöar och jag lyssnar på Håkan Hellströms nya singel ("Det kommer aldrig va över för mig") för tjugonde gånger eller så. Jag tycker nämligen om att lyssna på samma låt på repeat om och om och om igen tills jag kommer på att jag vill lyssna på något annat. Håkans nya singel är i alla fall väldigt bra och jag ser fram emot att få albumet i min hand den sjuttonde april. Jag har förhandsbokat det på vinyl och hoppas verkligen att jag får det på releasedagen.

 

Det är väldigt sällan jag väntar på ett album nuförtiden. Jag gillar det. Jag gillar att bygga upp förväntingar. Jag gillar att lyssna på den första singeln och känna att "ja, det här kommer nog att bli riktigt bra". Jag gillar väntan. Nedräkningen. Att äntigen få ta ut skivan ur dess fodral. Att lyssna igenom hela. Först bara några sekunder av varje låt för att jag är så ivrig av att få höra allt och sedan börja om från början och lyssna från det första till det sista spåret utan avbrott. Känslan av att vissa låtar redan vid första lyssningen gör ont i magen och känslan av att andra låtar antagligen kommer att ta deras plats så småningom. 

 

Och nej. Känslan är inte densamma när allt är digitalt. Idag (eller okej, på fredag när singeln släpps på riktigt och inte bara till radiostationerna) hade jag egentligen velat ge mig ut på stan, till en riktig skivaffär och köpt Håkans singel. Haft låten fysiskt i min hand istället för att behöva lyssna på youtube. Det hade varit så himla mycket bättre, men man kan inte få allt. 

PS. Alla som tycker att låten påminner lite väl mycket om exempelivs The Killers, U2 och Johnossi - det är väl ändå ingen hemlighet att Håkan Hellström lånar och snor hej vilt? "Talent borrows, genius steals", som Oscar Wilde hade sagt. DS.