Folk säger ofta att den som vill skriva också måste läsa, men ibland tror jag att läsandet har motsatt effekt på mig. När jag läser en riktigt bra bok börjar jag nästan alltid tvivla på mig själv eftersom jag är smärtsamt medveten om att jag aldrig någonsin kommer att kunna skriva lika bra som den som skrivit boken som jag läser. Jag kommer aldrig kunna skriva lika bra som alla de där människorna som jag beundrar. Som de riktiga författarna.

 

 

Jag läste nyss ut "Looking for Alaska" av John Green och tyckte att det var en helt fantastisk bok. I påskas läste jag "The Fault in Our Stars" och den var minst lika bra. Det finns vissa detaljer i båda böckerna som stör mig, men på det hela taget är John Green tämligen briljant. Hans böcker står i det vidriga limbo som är bokhandelns "unga vuxna"-hylla (vilket är lite konstigt med tanke på att "The Perks of being a Wallflower" - som jag inte har läst, men som jag spontant känner tillhör samma "genre" - placeras på den "vanliga" avdelningen) och det stör mig lite eftersom jag tror att många därmed missar dem. Och det borde man inte göra!

Hursomhelst. John Green skriver på ett sätt som jag tror att jag skulle vilja kunna skriva på. Handlingen i hans böcker påminner om handlingen i mina grejer (hans karaktärer är bara något yngre). Och det är där skon klämmer. Plötsligt skaver allt jag skriver. Det blir inte riktigt rätt och det blir inte riktigt bra vilket leder till att jag vill bränna alla ord jag någonsin haft mage att sätta på pränt. Jag startar aldrig några bokbål (fatta ångesten när man ångrar sig och allt är borta), men det händer att jag vill och jag hatar mig själv för att jag inte bara kan tro på mig själv. Hur svårt ska det vara att inte tycka att allt är ap-dåligt?